Försvarsmakten deltog i NATOs Trident Juncture-övning i Norge i månadsskiftet oktober-november. Deltagande i övningen har av många setts som en vald linje att en dag gå med i NATO. Jag ser det närmast som en övning, där de finländska trupperna kan mäta sig med andra länders försvar och lära sig av dem. Men visst förstår jag att man kan tolka deltagandet på andra sätt också.

Jag tror på ett starkt eget försvar som baserar sig på allmän värnplikt oberoende av ett eventuellt utökat internationellt försvarssamarbete. Vad gäller medlemskap i NATO, är jag skeptisk. Jag tror mera på utvecklande av samarbetet med Sverige, med fokus på våra närområden.

Vi har inte i Finland diskuterat hur vi förhåller oss till att försvara andra NATO-länder som skulle vara under attack. Inte för att måla fan på väggen – men sannolikheten till en väpnad konflikt på gränsen mellan Turkiet och Syrien ser jag i dagens läge som större än att Finland skulle bli indraget i något på hemmaplan. Hur ställer vi oss till en hypotetisk förfrågan av ett annat land, vars ledare tycker de blir invaderade av flyktinggrupper söderifrån? Är vi då beredda på att skicka finländska trupper och materiel till undsättning?

Den som vill diskutera NATO-medlemskap borde i första hand begrunda vad Finland kunde tillföra försvarsalliansen och inte bara fokusera på vad vi kan få av den. I väntan på den diskussionen förenar jag mig med Augustin Ehrensvärd, som grundade Sveaborg; så jag står här med fötterna i den finska jorden och litar inte blint på främmande hjälp.

Stängt för kommentarer.