I måndags (10.7) träffades Riksdagens utrikesutskott och republikens president för att diskutera innehållet i Natos toppmöte i Vilnius. Strax före midsommar träffade presidenten både utrikes- och försvarsutskotten och presidenten har träffat både statsrådet och dess utrikes- och säkerhetspolitiska ministerutskott (TP-UTVA) under de senaste veckorna. Det verkar som om vi har ett välfungerande samarbete mellan våra demokratiskt valda institutioner.
Pressen har under den senaste tiden problematiserat vårt sätt att leda landet, speciellt dess utrikes- och säkerhetspolitik. President Bidens besök i Helsingfors, där också de nordiska statsministrarna deltar, har setts som problematiskt då Finlands statsminister inte är närvarande. Finland företräds här av presidenten. Jag har svårt att inse problemet.
Det är viktigt att Riksdagen får nödvändig information från den utrikespolitiska ledningen. I och med Natomedlemskapet finns det säkert mera information att dela med sig än tidigare. Det frivilliga informationsutbytet mellan Riksdagen och presidenten är bra på kort sikt, men det vore nog på sin plats att formalisera det. Därför finns det säkert skäl att uppdatera grundlagen till vissa delar.
Jag ser ändå inte något behov av att omfördela makt eller uppgifter mellan presidenten och statsministern. Presidenten är folkvald och relationen till statsrådet är beskriven i grundlagen. Statsministern må vara parlamentariskt vald och skall åtnjuta Riksdagens förtroende, men det har hänt rätt ofta att statsministern bytts ut mitt i Riksdagens valperiod. Det har blivit kutym att statsministerpartiet i sådana fall själv får välja den nya statsministern, som Riksdagen tämligen formellt sedan röstat om. Av de tio regeringar som utnämnts under 2000-talet, har fyra haft en statsminister som inte själv lett sitt parti i Riksdagsvalet. Den så kallade ”konsumentupplysningen” om vem som skall dra lasset har med andra ord varit bristfällig. Då det är partiernas partidagar, som väljer partiordförande (i praktiken är statsministern oftast partiordförande), kan det vara några hundra partiaktiva som besluter om en av de viktigaste politiska posterna i landet.
Finländarna vill ha en president med makt. Nuläget där presidenten och statsrådet samarbetar är fungerande. I och med Natomedlemskapet är det skäl att förtydliga hur information mellan presidenten och Riksdagen skall flöda gällande utrikes- och säkerhetspolitik. En precision i grundlagen är på sin plats och borde diskuteras under den nuvarande valperioden. En förändring skulle sedan träda i kraft då vår nästa president suttit en tid av sin valperiod. Någon större omfördelning av regeringsmakten är inte motiverad.
Comments are closed.