Presidenten leder utrikespolitiken

Speciellt i valtider kan det vara skäl att påminnas om vilka befogenheter presidenten och statsministern egentligen har. Detta efter statsminister Marins uttalande, att Finlands uttjänta Hornet -jaktplan eventuellt kunde ges åt Ukraina.

Politisk diskussion om försvaret skall vara möjlig. Jag tycker det är helt på sin plats att debattera vad vi gör åt uttjänt materiel då det inte mera behövs. Men platsen för denna diskussionsöppning hör knappast hemma under en utrikes tjänsteresa. Och så kan det ju vara bra med en liten faktakoll i förväg. Håller flygplanen tekniskt ihop mera, har de vapen och får vi lov av USA att ge bort planen?

Statsministern har varit aktiv på den internationella arenan. Det finns säkert skäl för detta, men statsministerns främsta uppgifter rör Europeiska rådet och EU, då högsta statsledningen skall företrädas. Som jag ser det gäller det ett slags utvidgad inrikespolitik.

Presidenten leder utrikespolitiken i samverkan med statsrådet. Dessutom beslutar presidenten om de centrala grunderna för vårt militära försvar. Då det gäller försvaret, har försvarsministern en tyngre roll än statsministern, som närmast har närvaro- och yttranderätt. Ur den här synvinkeln tycker jag att statsminister Marins funderingar under Ukrainabesöket var väldigt malplacerade.

Då vi går med i Nato, får presidenten i praktiken en tyngre roll än under de senaste åren i och med att försvarets internationella dimension utvidgas. Det är helt på sin plats och samverkan med statsrådet kommer säkert att utvecklas då Nato-verksamheten kommer i gång på allvar. Det är bra att vi har en balans i statsledningen, med president, riksdag och statsråd. Flera aktörer kräver bra kommunikation. Samtidigt finns det mindre utrymme för spontana egna initiativ, vilket på ett positivt sätt stabiliserar Finlands förhållande med omvärlden.