Jag har vistats i skärgården hela sommaren. Först på distansarbete och sedan på semester. Jag har märkt att båttrafiken är mycket livlig i år. Kanske livligare än någonsin förr. Det kan bero på att finländarna semestrar hemma i år. Men den nya sjötrafiklagen har säkert också gjort det enklare att åka ut på en tur, då det blivit lättare att hyra en båt.
Då en olycka sker till sjöss, ges det många bra råd på landbacken. Olyckor och missöden har minsann inträffat, både allvarliga och lindriga. Som frivillig sjöräddare kan jag bara se på vår egen statistik i huvudstadsregionen: redan 249 uppdrag nu i början av augusti, lika många som under hela 2019. För en vecka sedan skrev en artikel om farosituationer då båtförare inte vet vad signalflaggan A betyder (dykare i vattnet). Jag funderade i samma veva om många vet vad de skall göra om de ser signalflaggan L (stanna). Eller vad flaggorna N-C betyder (nödsignal).
I dagens läge får inte vem som helst vara skeppare, även om det är en ganska utbredd uppfattning. Lagen säger tydligt att en båt får framföras endast av en person som med hänsyn till förhållandena innehar den ålder och besitter den förmåga och skicklighet som krävs för att kunna manövrera den. Det är nog en hel del man skall kunna och ju större och snabbare båt, desto mera ökar kraven. I dagens läge då trafiktätheten har ökat betydligt jämfört med förr, borde skepparna förbereda sig bättre för sin uppgift. Ansvaret är stort, både för egens hälsa och andras.
Jag har inte tidigare förespråkat ett obligatoriskt körkort till sjöss. Det gör jag inte nu heller, men efterlyser ändå ett större ansvarstagande och mera utbildning på frivillig väg. Det behöver inte ens kosta, det finns mycket information att ta del av på nätet. Därtill kommer den utbildning både segel- och navigationssällskapen ordnar.
Med flytväst, lite mera sjövett, ordentlig utkik och en hastighet som är anpassad till förhållandena klarar vi oss bra. Om alla kan bidra till det, så behövs fortsättningsvis inget båtkörkort.
Comments are closed.