|Insändare i Hbl 24.2.2023|
Jag tror starkt på den finländska grundskolan och de jämlika möjligheter den ger alla elever till högklassig utbildning. Visst finns det utmaningar, men i det stora hela vågar jag påstå att skolan är en av de bästa och mest jämlika i hela världen. Diskussionen om den specialiserade utbildningen i Helsingfors, fick mig att haja till. Gör vi något fel när vi möjliggör specialnyanser, såsom musikklasser i endel skolor? Vi trodde ju det skulle bli bättre.
Jag blir fundersam när Fritjof Sahlström skriver (Hbl 22.2) att forskning antyder att exempelvis musikklasser ”skapar bubblor av ojämlikhet”. Det var nog det sista vi beslutsfattare ville, då vi för något år sedan grundade musikklasser i Vanda, placerade i stadens västra kant i Mårtensdals skola samt i högstadiet. Jag tar inte ställning till hur familjer med olika bildningsnivå gör skolval tillsammans med sina barn, men för en familj i östra Vanda är det svårare att välja musikklass på grund av logistiken. Borde vi alltså ha låtit bli att grunda musikklasser för att undvika den här praktiska orättvisan?
Det finns skolor som inriktar sig på idrott. Andra fördjupar sig i matematik. Dessutom erbjuds språkbad både i dagis och skolor. Är det ojämlikt att anordna sådant? Det hoppas jag sannerligen inte.
Det är bra att forska på området. Mera kunskap kan hjälpa beslutsfattare att göra bättre beslut. Samtidigt hoppas jag man inte vill likrikta och standardisera precis allting. Det skall vara möjligt med smärre variationer också i skolvärlden. Det kan medföra val som familjerna måste göra, men det berikar mångfalden och ökar på studieintresset. Samtidigt måste vi vara medvetna om riskerna. Jag instämmer med Nora Grotenfelt (Hbl 22.2) att vi skall utvärdera både intagningskriterierna samt informationen till familjerna om alla möjligheter staden har att erbjuda. Det som är olikt behöver inte vara orättvist. Och det får inte vara ojämlikt.
Comments are closed.