|Min debattartikel i Hbl 8.2.2020|
I slutet av januari startades ett medborgarinitiativ mot privatisering av vattentjänster. Initiativet samlade på rekordtid långt över de 50.000 underskrifter som behövs för behandling i riksdagen. Initiativet är bra till den del, att det framhäver vikten av en fungerande vattentjänst i vårt samhälle. Däremot har initiativet mycket förutfattade åsikter om att ett privat ägande skulle vara dåligt, något som ledarskribenten Torsten Fagerholm tycks ha anammat med relativt tunna motiveringar (HBL 3.2).
Det gemensamma med initiativtagarna och HBL:s ledarskribent tycks vara tron att vattenverken idag sköts kostnadseffektivt, långsiktigt och transparent. Efter att ha skrapat lite på ytan av hur branschen sköts idag, instämmer jag inte till fullo.
Finland har åtminstone 291 vattenverk, som är medlemmar i vattenverksföreningen Vesilaitosyhdistys. En del av dessa är mycket små, vilket varken är kostnadseffektivt eller bra ur riskhanteringssynvinkel. Det finns helt tydligt rum för sammanslagning till större enheter och därigenom åstadkomma driftsfördelar. En stor enhet är dock inte i sig en garanti för kostnadseffektiv verksamhet. Jag tar Helsingforsregionens Miljötjänster HRM som exempel: HRM tömmer min avloppsbrunn några gånger i året. Jag fick i måndags fakturan på den senaste tömningen, som ägde rum 28 oktober. Förfallodagen är 24 februari, alltså fyra månader efter tömning. Om HRM fungerar på samma sätt med alla kundfordringar inom avloppsvattenfaktureringen (värd 105 M€/år) så binder det här ungefär 35 M€ i driftskapital. Som individ tackar jag för det räntefria lånet på fyra månader, men som kommuninnevånare och således delägare av HRM tycker jag det finns rum för förbättring. Med en effektiv faktureringsprocess och 14 dagars betalningstid, kunde man minska kundfordringarna med 80 % till ungefär 6 M€.
Vattennäten i kommunerna är i dåligt skick. 2014 hade vattenverken i medeltal kring 5 rörbrott/100 km vattenledning. I Åbo var rörbrotten år 2018 över 20 % fler (6,3) och HRM hade rentav 9,7 rörbrott/100 km. Vattennätens reparationsskuld ökar. Enligt miljöförvaltningens webbtjänst är förnyelsetiden för vattennätet närmare 800 år. Uppriktigt sagt så tror jag att rören måste bytas ut lite oftare. Vattenverksföreningen säger rakt ut att detta betyder att vattenavgifterna kommer att stiga i framtiden. Vattennäten läcker alltså som såll. I Finland faktureras 20 % av vattnet som pumpas in i näten aldrig. Det försvinner till största delen ut i naturen genom nätläckage. Jämför detta då du bär bastuvatten från brunnen på sommarstugan. För varje tur med två 10 liters ämbar, häller du fyra liter på byxbuntarna. Det värmer inte ens för stunden. I Tyskland är vattensvinnet endast drygt 7 %.
Det som utlöste vattendiskussionen och medborgarinitiativet är en utredning som Jyväskylä stad gör om en delprivatisering av sitt energi- och vattenbolag. Staden kunde väl använda pengar till annan verksamhet än att binda det till sitt bolag till 100 %. Man har också konstaterat att en ny delägare kunde hämta med sig kunnande till bolaget. En dylik utredning tycker jag verkar rationell.
Ett förbud mot privatisering skulle vara en överreaktion av stora mått. Det finns lite som säger att en privat ägare skulle vara sämre än de nuvarande kommunala ägarna. Däremot kan det vara skäl att se över lagen om vattentjänster och diskutera en noggrannare reglering till exempel av ett vattenbolags skäliga avkastning. Den nuvarande lagen är väldigt allmän i sina formuleringar.
Om jag tolkar den allmänna opinionen rätt, så vill man inte ha privata vattenbolag där ägarna kunde ta ut räntor på sina höga kapitallån skattefritt och dessutom ta ut 100 % av vinsten i dividend.
– Men ett ögonblick! Det är ju precis så som man har gjort i kommunägda Turun Vesihuolto Oy år 2018!
Comments are closed.